onsdag 29 oktober 2008

#3 At the Drive-In "Relationship of command" [2000]


I årtionden hade ryggsäcksbärande och pottluggade emokids irrat planlöst mellan skivbackarna. Kanske lyft upp en Sunny day real estate skiva här och satt ner en Jimmy eat worlddito på ett annat ställe. Nånting var inte rätt här. Någonstans saknades den plattan som för evigt skulle förändra deras liv. Musik de trodde skulle säga någonting om dom och den värld de levde i levde inte upp till deras förväntningar. Det var för mesigt och poppigt eller alltför ojämnt för att motivera en genomlyssning av hela skivan.

Gång efter annan begav de sig till butikerna utan att kunna tynga ryggsäcken ytterligare för hemfärden. Ända tills dagen relationship of command stod i skivhyllorna. Med ens var det som om musik tidigare hade stavats med små bokstäver eller konsekvent använt ett annat typsnitt. Förändringen skedde inte över en natt, men efter ett par veckor var nyheten om skivan som för evigt skulle förändra sättet muik uppfattas på ute och världen skulle aldrig bli densamma.

Skivans initiala hotfullhet försvinner i takt med den intresserade lyssnarens tidsinvestering. Fram träder ett komplext ljudlandskap med sammanvävda gitarrer och en skrikig, men allterftersom skivan fortskrider, tonsäker, ärlig och innerlig röst som förkunnar strängens rättvisa. Den är klädsamt befriad från publikfrieri och hitpotential och bottennappen är ytterst lätträknade. Den är också bandets oemotsägbara Magnum opus, den förpassar all tidigare och senare produktion i papperskorgen och skapar ett flammande men dessvärre förgängligt brandtal mot allting du inte tror på. Detta är så långt ifrån musikhistoria du kan komma detta är evig bruksmusik för alla som på sina egna sätt bekämpar onska i världen.

För det här är inte en cdskiva om du trodde det. Det är en stenkaka som Cedric och de andra med fingrarna skrivit in budorden på FATTARDUDETELLER?

Epilog: en försumbar tidsrymd efter att denna skiva släppts valde medlemmarna att gå skilda vägar. Några blidade habila Sparta och Omar och Cedric gick vidare att starta ett av världshistoriens allra sämsta band, Mars volta.

1 kommentar:

Andy A. sa...

Eeh...? Vänta nu lite här... hade inte du denna på typ plats #50 eller? Är det omvärdering på gång redan? Eller är det bara fråga om effektsökeri på klassiskt Könberg-manér?