Experimentiellt och smart på samma gång. En paradox till beskrivning som på pappret stinker tråkighet all världens väg och som väl i det närmaste vore en beskrivning av fusionjazz och folkhögskola. Men det är på pappret det. Verkligheten vittnar om något annat. Verkligheten vittnar om ett av de finaste ögonblicken i modern pop/rock-historia. Verkligheten vittnar om världens bästa albumdebut. Verkligheten vittnar om att denna texts inledande beskrivning i denna skepnad är allt annat än tråkig. För när Jason Lytles vemod kanaliseras ut via arpeggiosynthar, högstadietrumkomp, zoom-distade gitarrer och glassbilsliknande melodislingor blir resultatet inget annat än oerhört gripande. Ett slags hjärtskärande tillstånd infinner sig från första ton till sista brus. Till och med ösiga singelsläppet Summer Here Kids har något sorgset över sig.
I likhet med Grandaddys efterföljande släpp är ”Under the Western Freeway” en finessernas platta där Slumpen lyser med sin frånvaro. Allting är noggrant genomgånget, testat och utvalt för att sedan, väl på rullbandet, vara hugget i sten. Det finns ett otal gäng live-klipp där ute som bekräftar detta. Inte en enda gång avviker man från originalet. Varje upplevt missljud, felspel och röstbristning är oförändrat även live. Tråkigt tycker vissa. Själv nöjer jag mig med att konstantera att det är imponerande, tragiskt och avslöjande på samma gång. För med denna upptäckt går det upp för en att det bakom den slafsiga lo-fi-mässiga ytan, bakom den där ”äh, det funkar”-gestalten gömmer sig en perfektionist. Någon som aldrig nöjer sig med att låta nästan som originalidén. Någon som håller hårt i tyglarna bandmässigt. Någon som, samtidigt som man varje gång ger valuta för pengarna även begränsar sig. En sådan stålvilja kan inget annat än imponera. Men häri ligger även tragiken. För givetvis var det en resa som bara kunde sluta på ett sätt. Perfektionisten verkade till slut på bekostnad av låtskrivaren, och inspirationen försvann i samband med övriga medlemmars tålamod.
Fram till och med ”Sumday” var nog Grandaddy det band som jag tyckte hade högst lägsta-nivå, i stort sett allt de släppt sedan starten var bra (som någon påpekat tidigare; ”vilka B-sidor de spottade ur sig ett tag!”). Efterföljande EP:n och sista fullängdaren lade dock sordin på den entusiasmerande åsikten, och när det sedan stod klart att bandet lägger av kändes det faktiskt helt okej. Hade förmånen att se dem live en gång… och det var grymt. Efteråt hade en bekant berömt trummisen för hans fina och smakfulla spel varpå denne pekade på Jason Lytle och sa; ”It’s all him”.
6 kommentarer:
Spännande! Har inte hört skivan, men gillar Sumday grymt mycket. Får fixa denna också.
Världens bästa albumdebut alltså. Tungt. Jag har likt Tobias inte heller grävt så djupt i Grandaddybacken att jag tagit till mig den här. Det var nog först Könis som tutade i mig Under the Western Freeway innnan allt brakade loss i Mjukvaruslumpen.
Du är musiker Andy, och det är bara en musiker som kan se den här typen av vinklingar. Tyvärr är glappet mellan musikjournalistik och utövande ofta allt för stort. Musikerna är för upptagna med att peta sig själva i naveln och journalisterna är för omusikaliska och upptagna med att stoppa det blöta i fingret i vädret. Resultatet är ofta menlösa eller uteblivna analyser av kärnan - det allt faktiskt handlar om. Du fångar det bra, dags för en ny karriär kanske?
Lyfter på hatten och tackar och tar emot. Tyvärr tror jag att jag är alldeles för "neggi" vad gäller ny musik för ett karriärsbyte...
Hursomhelst håller jag med om att det är alldeles för mycket av långa utläggningar om allt annat än just musiken i dagens skivrecensioner.
Och det är därför som 50-listan är så gjuten. Har hittat många intressanta spår att följa upp här, och redan inhandlat ett par vax faktiskt ("Magic & Loss", "Odessey & Oracle" och "And Then Nothing Turned itself Inside Out"). Har kollat efter några som jag inte hittat ännu, bl.a. Illya Kuryahkins "Count no Count" - Andreas, var hittar man denna?
Och detta föranleder naturligtvis frågan: Någon annan som också hittat "ny" musik via 50listan?
...och så något litet avslutande inlägg ang. plattan:
Så klart är Lytle en ruggig textförfattare, och kanske i sitt esse här. Favoriterna är "Go Progress Chrome" (överheten målar om månen in some brand new future color, något han inte gillar) och inledande "Nonphenomenal Lineage" (om att inte riktigt räcka till). Finessernas finess ligger i "A.M. 180"; if you come down we'll go to town, I haven't been there for years., varpå andrastämman repeterar and years, and years, and years, and years... - Briljant!
Ett fint tidigt klipp av en fin låt finns här:
http://uk.youtube.com/watch?v=-0_ONp1-vX8
Jag har upptäckt Piano Magic, Liz Phair och John Fahey via 50-listan. Alla fantastiska. Dessutom, att Tony pushade för Xiu Xiu gjorde mig ännu mer intresserad av dem, och nu kan jag inte tänka mig att leva utan dem.
Illyah Kuryahkin: Otroligt nog kan man beställa både "Count No Count" och uppföljaren "Thirtycabminute" via CDON för 109:- styck! CDON har f.ö. lagt in en massa skitcoola grejer i registret på sistone... sök på obskyra band och ni hittar fler än ni tror.
Skicka en kommentar