The Smiths's mörka och stämningsfulla skiva med fantastiska melankoliska låtar som "Well I Wonder" och "That Joke Isn't Funny Any More" och med låtar som "Nowhere Fast" och "Meat Is Murder" får jag alltid gåshud. En skiva jag fick på min födelsedag februari 1985, precis släppt, jag blev tolv år och helt såld!
13 kommentarer:
Min favvo-Smithsare oxå!
min med
särskilt "nowhere fast", varför lät de inte lite mer så?
Digga Smiths vid 12?
Verkligen?
Headmasters ritual är bäst!
Mina favvoartister vid 12-års ålder var; the cure, smiths och Lloyd Cole..Hade föräldrar med god smak som gav mig fina presenter (bra plattor) när jag fyllde år.
Intressant är hur man som ung musiklyssnare tar till sig musiken på sitt alldeles egna sätt, och ger den en egen mening.
Har en 15 år yngre syster som något påverkad av sina äldre bröder lyssnade på Jakob Hellman och Olle Ljungström som sju- åttaåring. "Tårarna" och "Bara himlen ser på" var favoriterna.
Själv diggade jag Pet Shop Boys och The Cure som 12-åring. Underlättades givetvis också av föräldrar med bra musiksmak.
Som 12-åring sträckte sig mitt musikintresse inte längre än till KISS (och möjligen Duran Duran... Nej! Det där har vi redan diskuterat! Sluuuta ´rå!).
Jag betvivlar inte att intresset för banden fanns där, men vad tar den genomsnittlige tolvbastaren till sig av "That Joke isn´t funny anymore" eller "The Fígurehead"?
F: Nu blev jag omskakad! "Bara himlen ser på" är väl en Eric Gadd-låt? Eller du menar inte att Olle skulle ha sjungit den? Eller att han gjort cover? Vore coolt om det är så, hör honom i skallen nu, Sveriges bästa dåliga sångare...
Olle gjorde den till sin på skivan "Tack!". På något sätt fick den en helt annan innebörd då. Lite mer farlig, typ. Roligt är att Eric Gadd nu gjort en Olle-cover, "som du", visserligen på beställning till plattan "andra sjunger olle" men fint ändå.
en tolvåring kan också tröttna på skämt :) och när jag var tolv var det nog mer "in between days" än "figurehead" som gällde...Men min dragning till musiken har alltid varit mer melodier och musiken än texter.
Jag kommer ihåg när jag och en kompis byggde lego i början av 80-talet och lyssnade på "The Walk" och Yazoo. Det var tider, det.
Var precis som Tony: gillade det melankoliska, men tyckte låtar som "just like cockatoos" eller "figurehead" mest var konstiga. tur det, för då hade man något att upptäcka i ett senare mognadsstadium.
Skicka en kommentar