14 sånger om döden. Lou Reeds andra platta på kort tid med samma tema. Den första var "Songs for Drella" som han gjorde till minne av Andy Warhol tillsammans med forne Velvetkollegan John Cale 1990. I den försökte de två gamla kompisarna (som sedan '68 varit på minst en replängds avstånd) skildra deras bortgångne mecenat, nyansera bilden av hans liv till rätt utgångsmusik. "Magic and Loss" har inga ambitioner att skildra ett liv, utan kretsar istället kring Lous egen process i samband med att två nära vänner blir obotligt sjuka och slutligen dör. Det är en nykter berättelse befriad från förskönande beskrivningar, hjältedyrkan och falska förhoppningar. Om man orkar igenom hela plattan på en lyssning (vilket är omöjligt att kräva av en förstagångslyssnare) lämnar den en eftersmak av gamla cigarettfimpar, antibiotika och sjuka kroppsvätskor. Efter det kommer den friska luften och lugnet. Den skildrar till slut också ett sorts uppvaknande. Det krävs ingen Einstein (eller för den delen Shakespeare eller Joyce, för att använda hans egna ord) för att förstå att döden alltid måste varit närvarande på olika sätt i Lou Reeds opiummättade hedonistiska Manhattanliv, men den verkar aldrig ha kommit så nära som den gör här. "I have seen lots of people die, from car crashes or drugs. Last night on 33rd st. I saw a kid get hit by a bus. But this drawn out torture over which part of you lives is very hard to take. To cure you they must kill you. The sword of damocles above your head."
Det är lätt att framkalla bilden av Lou förskjunken i tankar promenerandes ner från 33:e till the Village med en cigarett mellan tummen och långfingret och blicken fäst 15 meter framåt på trottoaren. Det är betydligt svårare att riktigt förstå vad han känner. "Magic and Loss" kan däremot vara en hjälp för den som bättre vill förstå livet, döden och sig själv - och en oundviklig berättelse för de flesta.
3 kommentarer:
Bra skiva. Nära att jag tog med "Songs for Drella" på min lista. Bästa rock-skivan nånsin helt utan trummor?
Sen när blev detta gubbrock det var ok att gilla? Och konceptalbum därtill?
Är det inte på denna skivan han håller på med massa symboler och skit? Undertitlarna på låtarna tangerar ju nästan Dream theateresquea höjder på stollighetsskalan.
Jag minns, när jag lånade en livevideo med LR på bibblan i Malmö. När jag kom hem var det fyra personer i ett rum som såg ut att frysa ihjäl. LR hade säkerligen huvudlös gitarr och halva jordens angst-de-vivre mellan öronen. Måste ha varit den här plattan. Suck
Såg honom på Magic & Loss turnén på Cirkus i Sthlm. Tråkigaste jävla konsert jag någonsin varit på! Först hela Magic & Loss-plattan utan paus (och man fick inte gå ut eller in under tiden..). Sedan utvalda stycken från Songs for Drella och New York.
Till sist fick vi Sweet Jane och någon höjdare till. Skaplig skiva, visst, men jag har aldrig varit så tacksam för konsertlokaler med bar...
Skicka en kommentar