När man är i San Fransisco, sångaren Mark Kozeleks hemstad, är det svårt att förstå var allt vemod och all uppgivenhet kommer ifrån. Om man jämför med att växa upp i en nordengelsk industristad med en evigt närvarande glåmighet så är San Fransisco rena paradiset. Trots denna paradox är Redhouse Painters ett av världens bästa band när det gäller att göra sorglig och tårdrypande musik. Den här skivan är deras finaste stund med några av de bästa låtarna de gjorde: Katy Song, Mistress, Dragonflies och Grace Cathedral Park (som för övrigt är en av de minsta parker jag besökt). Det handlar helt enkelt om att de är bäst när de mår som sämst.
4 kommentarer:
Min relation till Kozelek och Red House Painters har fått sig en törn av två orsaker: dels en ylande kollektivkompis med en nyinköpt gitarr, dels Kozeleks plumpa framträdande på Accelerator (var det '00?) i Stockholm, som (har jag för mig) slutade med att han trillade av barstolen på scen. Sånt brukar ju ge ikonstatus, men för mig verkade det avskräckande. Antagligen synd.
Det var ju du och jag, Magnus och ett gäng till som skulle se dem i Köpenhamn. Shit, vad vi laddade. En heldag med öl och brännboll. Vi diskuterade vilka låtar som skulle spelas och i vilken ordning. Utan att överdriva så hade vi spekulerat fel. Mitt minne av konserten är att den känns som ett enda långt gitarrsolo i en låt som jag aldrig hört.
Jag var med Frans i Stockholm på fyllegiget, tråkigt och bara lätt charmigt. Har även genomlidit en KBkväll med fanskapet. Synd att den mannen alltid verkar leva i villfarelsen om att ett intro live är kompet spelat 5 gånger längre än den vanliga låtens längd men innan låten börjar.
ojojoj vad många rödvinsflaskor (aussie red) som har gått åt till den här skivan :)
Jag slutade se RHP efter deras gräsliga hultsfred konsert 96
Skicka en kommentar