Det här är ett av alla de band som inleder sina karriärer oerhört lovande men sedan går vilse och försvinner ut i glömskan. Boo Radleys två första skivor var helt fantastiska och recensenterna var lyriska men sedan slog de igenom med Wake up Boo och det innebar början på slutet. Men om man jämför debuten med andra samtida bands debuter som blev mycket större, t.ex. Verve, Blur och Oasis, så är Boo Radleys överlägsna dem alla. Denna platta innehåller en mängd underbara popmelodier fullständigt dränkta i distade gitarrer och feedback-skrammel endast överträffat av My Bloody Valentine och The Jesus & Mary Chain. Lyssna särskilt på Does this Hurt?.
3 kommentarer:
Håller med dig Magnus. En riktigt bra shoegazin skiva :D
Nu kommer Frans garanterat klaga på att du är fast i 90-talet också.... Hehe..
Såg faktiskt Boo på källaren i konserthuset i Växjö, precis efter de släppt denna skivan. En grym spelning!
Jag gillar C´mon Kids! Borde kanske kolla upp deras gamla skivor också, men det tar ju emot på något sätt.
Vitsen med C´mon Kids var att jag hittade den som promoex på skivesset i singelfodral och därmed också prissatt som en singel, ett litet fynd med andra ord, ett angenämt sådant därtill.
Wake up Boo har dock antagligen lämnat alltför stora sår i hjärnbarken för att jag på allvar ska orka ta upp denna kastade handske, men ingenting är omöjligt.
Bara att hålla med. Fantastisk skiva. Inser lätt att det kommer bli mycket 90-tal på den här listan, och det är ju inte lika roligt att reta Magnus som Jonatan... (;)).
Skicka en kommentar