Känns som att man på många sätt borde rättfärdiga att man presenterar något så här överpretentiöst och toksvulstigt på den här listan som i många ögon säkert är ett koncentrat av den goda smaken. Progg, artrock och symfonirock samt Genesis i synnerhet kändes länge ungefär lika hett och levande som mammutreliker i grönlandsisen. Den ironiska generationen gjorde en hederssak att under sin korta tid i rampljuset häckla allt överambitiöst och bombastiskt (förutom svindyra soulplattor och brittisk bigbeat...). Det hängde säkert i sin tur med från punkens "Hate Pink Floyd"-attityd som det utifrån det sett till det sena 70-talets musikmässiga klimat och sociala kontext är svårt att inte hysa sympati för. Lagom till att Schyffert klippte av sig skägget, Pop gick i graven, Sweden Rock blev större än Hultsfred och indiekidsen vände sig mot Brooklyn istället för Camden tror jag att det hände något med den här arroganta attityden. Det är i alla fall mitt sätt att tolka öppenheten inför band som Animal Collective, Yeasayer, Battles, Goodspeed You Black Emperor, TV On the Radio etc...
Foxtrot är min favorit av Genesis studioplattor. Många lyfter fram Peter Gabriels sista platta, den episka "Lamb Lies Down On Broodway" som det riktiga Genesis mästervärk. För mig är jämförelsen mellan den och Foxtrot ungefär som mellan the Wall och Dark Side of the Moon. Det finns så mycket spelglädje kvar på Foxtrot och jag blir fortfarande fullständigt knockad av Get 'Em Out By Friday och Supper's Ready (som klockar in på 22 min...). Att Gabriel live uppträdde klädd som en drake (kite, alltså) eller iklädd en rävmask... ja det fullbordar liksom den inre bilden av låtarna. Det gör han visserligen inte här, men det är ett grymt klipp - så ge det en chans.
3 kommentarer:
Glöm föffan inte PG:s första soloplatta (blått omslag, sitter i regnblöt bil), den knäcker allt annat! "Moribund the Burgermeister" måste vara tidernas öppningslåt, "Modern Love" rockar fett, sistalåt "Here Comes The Flood", herregu va fint...
Hur ska man kunna glömma det. Faktum är att jag spelade Here Comes the Flood på min egen pappas begravning. Tro fan att den plattan har en speciell plats hos mig. Salisbury Hill är för övrigt kanske en av världens bästa låtar. Ever.
Ah, hade väl på känn att det fanns en ådra för det virtuosa även hos Frans. Ditt Dream Theater om du så vill. Och efter att ha lyssnat på "Get em out..." drar jag slutsatsen att 70-tals-inspelningarna med hi-fi-perfektionisterna Steely Dan borde passa herrn som handen i handsken, n'est pas?
Skicka en kommentar