Så mycket är redan sagt och skrivet. Det skulle väl inte vara så svårt att skriva så mycket mer, snarare ganska engagerande för mig själv. Frågan är hur många som skulle läsa. Det enda raka är väl att krydda det med en liten anekdot. Några personer, bekanta till bekanta, arrangerade en fest till minne av kombon Bob Dylan & CM Bellman. Var? På Lunds studentskegård (studentboende mellan Clemenstorget och Allhelgonakyrkan där det bara bor kvinnliga studenter). På den tiden hände det att jag extraknäckte som trubadur (förvånad, någon?), och jag ställde upp på kamikazeuppdraget att vara både Bob Dylan och Bellman, en Bellbob, i samma person. Varvade således "Ballad of a Thin Man" med "Kom sköna källarflickor" och "Fjäriln vingad" etc. Bizarrt. Ännu mer bizzarrt är kanske att jag ställde upp på det. Detta i kombination med annat kanske kan förklara en del av det självförakt som bubblar upp i diverse förklaringar på listan.
Jag kommer i alla fall ihåg att jag njöt av att lira "Stuck Inside A Mobile, With The Memphis Blues Again". Det skulle jag nog göra än idag. Trots att jag inte trubadurar på tjejkorridorer längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar