Om vi letade skulle vi finna en uppsjö av berättelser nästintill identiska med den här. Någon (oftast en man) blickar tillbaka på sitt liv och pekar ut en enskild händelse (ofta en låt eller skiva) som fick honom eller henne att vilja göra något helt annat, byta ryggsäck och vända om. I min efterkonstruktion var Fuzzy precis det här.
En udda sak är att det här är ett debutalbum. I princip är debutalbum übernervösa skitprojekt. De flesta artister blommar inte ut förrän senare. Här är undantaget som bekräftar regeln. Även om Mighy Joe Moon är precis hur bra som helst når den inte upp till höjderna på Fuzzy. Stars n' Stripes, titelspåret och den vid första lyssningen vräkiga America Snoring placerar jag lätt på min lista över det finaste som har gjorts over there i modern tid.
Och jag satt som klistrad framför videon till Fuzzy. 120 min. Igen. Vilken impact.
5 kommentarer:
Grym skiva. Hade nästan glömt den.
Sjukt bra... och väldigt nära att kvala in på min faktiskt. "Fuzzy" och "Stars n' Stripes" håller jag definitivt med om (inte lika förtjust i "American Snoring), men vill lägga till "The Shining Hour", "Wish You Well" och "The Hook" också... shit vilken platta. Varför valde jag bort den egentligen?
När jag tänker på Fuzzy är det en helhetskänsla mer än enstaka låtar. Bara att tänka på den får mig att må bra och att vilja gå ut i skogen. Kanske grilla.
Det där om debutalbum är kvalmigt. På min lista är 12 av 50 debutalbum. Nervositet är bra.
Kvalmigt var ett hårt omdöme. Jag överdriv storstilat för att få lite diskussioner. Men jag vill ändå lägga ett gram allvar i påståendet.
Skicka en kommentar