Powerpop är vid sidan av symfonirock kanske det jag hatar mest av alla musikaliska avarter, någonstans på fel sida av vit-maktmusik, på en imaginär skala av ambitionsnivå inom olika musikgenrer härbergerar dessa övervintrade moppemustacher i gillestugor världen över, övandes skalor och kammandes luggar.
Weezer är ju naturligtvis inte alls någon form av powerpop, åtminstone inte på den här skivan som på något sätt manifesterar någon form av latent melodifasthet som vuxit fram ur ett USA som i bakvattnet av Pavement inte orkat vaska fram någonting av substans.
Som en CH dyker Rivers fram och amalgamerar (sug på den Reineldt-anglisismen...)de bästa tillfällena ur Beach Boys', Kiss' och nämnda altrock-pungkrockkrash-vadsomhelst-förtillfällettillgängligamericanamedundergroundstämpels och gör det till sin egna, sanslöst tillgängliga hopkok av tämligen lättsmält surf/folkrock.
Min bror har öppningslåten som telefonsvararmeddelande.
1 kommentar:
Wow, Weezer bättre än The Flaming Lips ey!? Har faktiskt aldrig lyssnat på denna plattan... Och jag antar att det är för sent nu, eller?
Skicka en kommentar