#8 Depeche Mode "Violator" [1990]

Det finns en massa frågor som tornar upp under funderandet kring, och skapandet av den här listan. En kärnfråga som togs upp redan i början var huruvida listan skulle göra anspråk på att sammanfatta musikhistorien eller endast vara en spegel utav ett antal individers resa genom musiken. Helt klart landade vi väl i det senare. Men sen kommer självrannsakan. Är jag så vit? Är jag så förutsägbar? Är jag bara en del av ett konsumentkollektiv utan öron, ögon och hjärta? Risken att framstå som en wannabee av de ölmagade trötta recensenterna i Uncut, Mojo eller Sonic är uppenbar. Eller så är det bara som farbror Barbro säger: det finns inga genvägar till det perfekta ljudet. (Vad vill jag säga här egentligen? Kanske att nedanstående text inte uppfyller kraven på att vara nyskapande eller ett bevis på autencitet... men jag vet egentligen inte).

Violator är så perfekt i sitt utförande. Allt: texter, produktion, låtlängd, sound, melodier, grafisk formgivning, myt, efterföljande videos, antal låtar... you name it. Nio spår, inte ett enda svagt. Några av de starkaste singlarna i den moderna rockhistorien i Personal Jesus och Enjoy the Silence. Underbart suggestiva spår som Wating For the Night och Sweetest Perfection. Tung ångest i Clean och Halo. Eller bara sjukt snyggt som World In My Eyes (och vilket intro dessutom!).

Jag gick på högstadiet när plattan släpptes. På rasterna försökte jag undvika spö och höll mig i biblioteket (garanterat långt ifrån plågoandarna), läste skivrecensioner i Slitz och diskuterade DM-maxis med Klas, Kalle-Patrik, Ivan och Krutz. Music For The Masses hade redan placerat DM bland de ofelbara, det gick liksom inte att bli bättre. Men det gick det såklart. Precis som alla mästerverk låg Violator lite före sin tid, så skepsismen var därför stor när man lyssnade på de skeva ackordbytena i Enjoy The Silence de första gångerna. Men sedan lossnade det på alla plan, och Violator blev en söndertrasad, men inte sönderspelad, skiva med ikonstatus vars texter och känsla kröp innanför skinnet och byggde bo på ett fullständigt åldersbeständigt betongfundament.

Det var förresten på den gyllene singelsläppstiden. Inför ett stort albumsläpp släpptes alltid en, oftast två, singlar. I DM:s fall handlade det ju om en vinylsingel och trettifjorton olika versioner av densamma i tolvtumsformat. Underbart!

Ett smolk i bägaren var väl att de tråkiga blivande ekonomerna med högersympatier också gick omkring med Violatortröjor och köpte remastrade maxisinglar på Filmlandet. Men till och med det gick att leva med. Är inte det ett bevis på en bra platta så säg...