Sång har aldrig varit Joey Burns starka sida. Därför ansluter sig allt fler veck till ansamlingen i pannan då hans röst på senare år tagit allt större del av Calexico-vaxens speltid i anspråk. Nej, bättre var det för 10 år sedan, då dess begränsningar var insedda och vända till gagn för produktionernas helhet, en viskande historieberättare som visste sin plats och höll käft när den skulle. Som låtskrivare däremot är Mr. Burns (!) en genrens mästare. Tillsammans med duons coolare hälft, John Convertino, förgyllde han dennes senare 90-tal med sin jazziga ökenrock el nuevo, musik som gång efter annan framkallar bilder av mexarmustacher, sombreros och ponchos varvat med ödsliga slätter, tumbleweeds och Leone-montage.
”The Black Light” är definitivt en helhetsupplevelse. Men för den sakens skull tänker jag inte avstå att pusha lite extra för två av världens bästa låtar;
Minas de Cobre (For Better Metal) – Morricone-kopplingen är omöjlig att förbise när ”cinco de mayo”-vibbarna övergår i spaghetti-western värdigt vilket bredbildsformat som helst.
Stray – plattans (och resten av det Calexicoianska låtbibliotekets) bästa låt. Imponerande att man har så pass mycket känsla i sig vad återhållssamhet anbelangar. De graciösa trumpeterna för i dansen över en oerhört laid-back:ig approach, till stor del signerat favortitrummisen Convertino. Suggestivt var visst ordet. En liten parentes är att låten är precis lika klockren i sin relativt korta albumversion som i den betydligt längre live-diton. Som allra bäst blir den dock när bandet får extra uppbackning av vännerna i Mariachi Luz de Luna. Som på Roskilde -00. Oförglömligt.
3 kommentarer:
Calexicos bästa alltså? Jag har inte lyssnat på den här. Bara "Feast of Wire" och "Hot Rail". Den förstnämnda har jag i princip lyssnat sönder.
Ja, jag tycker det. Men både "Feast of Wire" och "Hot Rail" är fina vax dem med... Men på denna finns inte minsta tillstymmelse till pop (som smugit sig in mer och mer på senare år, och även redan på "Feast..."). Endast jazz, folk, öken och rock. Dessutom är produktionen mer lo-fi, på ett bra sätt.
Vi har ju snackat om det där med att det inte är musikermusik som påståtts i annars hedervärda publikationer men Calexico är nåt annat för mig, typ hångelmusik eller kanske lounge, typ, har svårt att formulera mig.
Jag kan tänka mig att Frans satt en del brudar till hot rail typ, och säkerligen också Mr Burns, och den bleka åsynen av Joey fåendes huvud på ett truckstop i bibelbältet ger mig kvälvningar.
Det här resonemanget leder ju ingenstans märker jag nu men skit i det, men säg såhär, om en bra låt ger mig gåshud så ger mig Calexico oftast bara förhud.
Skicka en kommentar