Somliga saker kan man göra i sömnen. Sjunga med i bob hund-låtar t ex. Om nån skulle stå i sovrummet med en liten bärbar. Om nån bär ut mig i ljuset och det visar sig att det är Guds, förväntar jag mig att det är bob hund som står där och spelar. Med Mats Andersson på trummor. Det är alltid Mats jag kollar på. Han ser så plågad ut, men jag vet inte om han lider. Varje gång det kommer ett svårt fill (och det gör det ofta) ser jag hur han tar sats och han klarar det alltid. Senast jag såg bob hund (i somras i Helsingborg) var Mats inte med. I hans ställe satt Christian Gabel på trumpallen. Christian är en trevlig kille. Jag kan inte tänka mig bättre ersättare till Mats. Men jag vill inte ha nån ersättare till Mats. Jag vill ha Mats. Har han tagit sin Mats ur skolan? Jag vill inte lyssna till de trista ryktena, jag vill att Mats ska må bra. Nu är jag förvirrad. Jag har investerat många minuter, känslor, benmuskler och extratimmar med Thomas Öbergs bästa sidoprojekt Instant Life, jag trodde att jag inte visste var jag hade bob hund (precis där jag vill ha dem) men vad vill de nu? De nya låtarna bob hund spelade i Helsingborg var ok, men vad HÄNDER nu? Händerna på täcket i en vecka? Två? Ett år? Två? När kommer skivan? Blir den bra? Blir den bättre än "Stenåldern kan börja"? Det måste den bli, annars kan det kvitta. Varför är informationen så otydlig? Varför är det så grötigt? Jag vill ha utmejslade detaljer, utsökt slitna hundöron på varje pappomslag, luft mellan gitarrinsatserna. Varför är det så viktigt? Varför tar det så lång tid? Jag hoppas det är för att det blir ordentligt gjort. För bob hund är bästa svenska bandet nånsin.
3 kommentarer:
Synd att man inte såg någon av de där bob hund-spelningarna i stockholm som var pre-debutep:n. Sägs vara legendariska. Ett av mina finaste minnen är bob hund på den monumentalt felplanerade lokala festivalen "Mjälen Rock" i Ljungby, precis innan det här albumet släpptes. Öberg med kon, noll publik, regn, ett band som lirade järnet ändå och ett extranummer "det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag" som graverade in sig i min hjärnbark förevigt. På samma festival gjorde för övrigt Killermörders sin sista spelning, som sista band på "lokalscenen". dagen efter tog ungdomen slut.
"Varje gång det kommer ett svårt fill (och det gör det ofta) ser jag hur han tar sats och han klarar det alltid."
Spot on!
Fantastisk trummis i ett av världens bästa band. Varje gång diskussion kring svenska pop-under uppkommer slås jag alltid av samma tanke; Det är ändå mil ifrån Bob Hund.
Bra text, faan vet inte vad jag ska skriva men jag ville bara säga det. Håller med om att BH är bäst nånsin men jag har ju en del problem med det. Försökte förklara det i min post om JRUMS
Skicka en kommentar