Sommaren 1990 var jag 17 år. Åldersgränsen på Melody i kungsträdgården var (tror jag) 20 år. Thåströms första soloskiva, kreativt nog kallad ”Thåström”, hade gått på repeat i min första CD-spelare (en liten CD-freestyle köpt på Gran Canaria) i ett helt år. Att missa hans konsert på Melody bara för att man råkade vara marginellt underårig var naturligtvis inte ett alternativ. Jag, Tofa (som gick i 2:an och bara var 16) & Daniel stod utanför portarna när de slogs upp vid 18-tiden. Självklart stod jag (1.96 lång) och Daniel (skägg som Lemmy) längst fram för att vakten inte skulle lägga märka till den lille, ansiktsbehåringslöse, Richard Ashcroft-lookalikande Tofa. Den stereotype muskelbyggaren i dörren tittade dock knappt upp från sin lilla pulpet utan tog lojt mot våra biljetter och nickade inåt. Omaha Beach avklarat, next stop Paris!Thåström, med band, behagade sedan inte äntra scenen förrän klockan 23:00. Under den tiden som förflöt däremellan konsumerade vi kopiösa mängder öl. Mina minnen av själva spelningen kan således vara färgade av alkoholens inverkan. Jag kommer ihåg att han körde flera låtar från den ännu outgivna ”Xplodera mig 2000” som ingen av oss hört tidigare (Elektrisk, Elvis Presley för en dag, Miss Huddinge –72 och Xplodera Mig om jag minns rätt) men ändå glatt sjöng med i. Det kunde ju ha varit gamla Imperiet-låtar som vi missat och man ville ju inte se dum ut.
3 kommentarer:
Ey - har vi inte missat en här? ;)
Whoopsie daisie. Korrat nu.
För ett tag sedan upptäckte jag "mannen som blev en gris" och förvånades över att den gick mig så obemärkt förbi när den släpptes. Tycker nästan att den håller explodera mig-klass. Men den här är helt fantastisk. Jag säger bara: jag vill bli elektrisk.
Skicka en kommentar