#42 Fear Factory ”Demanufacture” [1995]

”You ever danced with the devil by the pale moonlight?”, var det visst någon ondskefull Bob Kane-skapelse som väste mellan sina för evigt leende läppar. Året var 1989, sex år före releasen av vad som skulle varit citatets ultimata soundtrack.

På mästerverket Demanufacture ångar Fear Factory på med en frenesi och ett ursinne värdigt Belsebub himself… måhända med ett tilltal ljusår ifrån en väsning, men icke desto mindre dansant. ”Rhythm is the key” är FF’s manifesto och allt annat som annars brukar omfamna metal-genren är här för evigt bannlyst – inte ens ett endaste litet gitarrsolo lyckas ta plats när denna ilskna kvartett spränger ljudvall och trumhinnor om vartannat – live åtminstone. Planerar ni attendera en FF-konsert så ta det säkra före det osäkra och "buckle up for safety" med dubbla hörselskydd. Oväder i form av ett ihållande tinnitusregn är nämligen vad sångaren Burton C Bell & Co bjuder sina kära fans på som tack för visad uppskattning (vanligtvis via headbang del extremo där efterföljande kiropraktorbesök sällan tillhör ovanligheterna). Utöver detta utlovas givetvis även tung metal i mach 2-hastighet.

Kritikern skulle förmodligen höja ett varningens finger för Demanufactures lyrik, för söker man substans textmässigt bör man leta annorstädes. För genren löjligt förutsägbara fraser såsom ”I welcome death with open arms” och ”my gun will be your angel of mercy” avlöser varandra och är säkert en betygsänkande faktor i mången musikrecensents överanalyserande öron. Till dem vill jag bara skrika; Who the f**k cares! Fear Factory handlar för mig om kontrollerad aggression där textinnehållet är mindre relevant, och där sången snarare blir ännu ett rytminstrument som verkar i syfte att ledsaga lyssnaren genom digra lager av kulsprutegitarrer och dito trummor (som för övrigt är bland det grymmaste jag hört!), allt snyggt inramat av diverse maskinella synthslingor. Att sedan texterna inte når poesins höjder är för mig totalt ointressant, och möjligen var det på sin höjd "ett kli i örat" vid de första två, tre lyssningarna men försvann tämligen snabbt ut i periferin och bortom. Istället låter jag mig nu förtrollas av denna übertrimmade distade bulldozer som röjer alla eventuella tankeutflykter ur vägen, och lämnar mig kvar med ett diaboliskt leende på läpparna samt världens mest behärskade dubbelpedalskomp i lurarna. Rhythm is the key, baby… rhythm is the key…