#42 Blur "Parklife" [1994]

Knees up, i gyttja Kapitel #42 där det ultimata festivalbandet och samtidigt världens fulaste pojkband visar sig ha spelat in en skiva som kommer att förändra livet på en hel generation svenska ungdomar.

Blur är väl så nära ett arenapopband man kan komma innan man transformerats till trädkramarU2 eller snortakoksbakomsvärmorsryggRobbieWilliams, eller åtminstone var. Det var bandet som boktavligt tog det brittiska vardagsrummet med sig ut på turné (nån annan som kommer ihåg ufflampskärmar i Värnhemstorgsstorlek som scenprop?), otaliga äro de kakor som träffat makor under de illa förklädda rockoperor som Blur kallade liveshower under åren.

Alla vet ju att det var de lugna låtarna som var de bästa med Blur, det var dom man förälskade sig till och det var till dom som man kysste flickan första gången. Det var till dom min generation krampaktigt försökte trä på sin första kondom och förbannade sig själva att de inte lytt ungdomsmottagningens råd om att öva först på egen hand. Det är dessutom till dessa låtar som tusentals unga strupar skrikit sig stumma under nittiotalet och det är till dessa gitarrriff som folkmassor frenetiskt hoppat på stället på leriga åkrar.

Men tillbaka till de lugna låtarna, på denna skiva finns två av de bästa, to the End och this is a Low. Två bitterljuva låtar om brustna hjärtan. Men samtidigt som bandets höjdpunkter står att finna i de mer finstämda spåren så har deras repertoar en slags omisskännlig egen popaura omkring sig som ofta alltförmycket kommer i skymundan. Det kan bero på att detta är ett av de få banden under britpoeran som verkligen kunde spela, det är faktiskt noter utskrivna till en låt i konvolutet, bara en sån sak.

Bandet var på ett sätt en upplevelse i sig. Damon, den naturlige frontfiguren vars röst inte alltid räckte till, snygg och stagedivebenägen. Graham, tystlåten och gudabenådad gitarrist med dåligt ölsinne. Alex, den långe snygge analytikern och vindrickaren, sedemera med egen spalt i Q. Åsså Dave, med flygcertifikat och frånvarande attityd, som i en alternativ verklighet lika gärna skulle kunnat jobba som mjölkbud eller cykelreparatör.

Den här skivan skulle faktiskt mått bra av att slippa Girls and Boys. Tracy Jacks är en mer välkomnande öppningslåt. Trots detta blev ju den den låt som överskuggar en annars fin platta. Samma sak skulle hända bandet ett par år senare med en låt som låter bättre på skatevideos eller i playstationspel än på platta eller på festival, denna musiks bästa forum.

Trots att ingen av Blurs tre bästa låtar (jo det är i turordning, "Sing", "No Distance Left to Run" och "the Universal", om någon kalenderbitare där ute undrade) är med på denna skiva så väljer jag denna att representera bandet här. Varför vet jag inte men jag kan gissa att det har att göra med leriga knän och fumliga omfamnanden under sommarbjörkar.