#48 Pet Shop Boys "Behavior" [1990]

Min tonår var väldigt lite rock'n'roll. Jag var på flera plan extremt lillgammal fram till en bit in på gymnasiet. Tilltalet i "Behavior" passade mitt 16-åriga jag som handen i handsken. Jag säger tilltalet, för de ursprungliga budskapen i Tennants texter och Lowes kompositioner hade jag inte varken språköra eller tålamod att dra fram. Såhär i efterhand framstår det kanske som lite mer begripligt (dock inte logiskt) att min Genesisdiggande farsa undrade hur det var ställt med mitt intresse för det täckta könet, när jag satt uppe på pojkrummet och testade basljudet i dom hemmabyggda högtalarna genom att spela 'Being Boring' på högsta volym.

"Behavior" är den definitiva peaken i PSB:s katalog. Den är ett mästerverk i croonerpopdiscon. Gammal och lite småtrött känns i det här sammanhanget som ett nödvändigt rekvisit för att kunna pressa fram den tillbakalutande snedvridna melankoli som förmedlas. Det plötsliga uppvaknandet i 'This must be the place I've waited years to leave', de krassa tillbakablickarna i 'Being boring', bitterheten i 'Jealousy' och 'How can you expect to be taken seriously' - allt är resultatet av två hjärnor som har lämnat sorglösheten i 20-something och förpassats in i eftertänksamhetens garderob.

Den andra garderoben hade pojkarna vid det här laget inte klivit ur, åtminstone inte tillräckligt tydligt för att vi skulle fatta det vid 16-års ålder. Idag framstår det som fullkomligt obegripligt.

Efter "Behavior" har PSB mer och mer framstått som ett singelband. Det var svårt att bry sig om de övertydliga pastischerna i "Very" och sedan var intresset knäckt för ett bra tag framöver. De har lyckats pressa ur sig helt makalösa singlar som 'Before', 'Flamboyant', 'New York city boy' och 'Minimal' men aldrig hållit ihop trådarna i ett helt album så bra som på "Behavior". Det kanske hade med den där garderoben att göra.