Tillsammans med sitt lyhörda kompband korsade han Altanten mången gång för att bjuda oss européer på en mäktig uppvisning i dynamikens ädla konst. Med spända nacksenor och halsådror tjocka som rep predikade han tappert Guds budskap i hopp om att åtminstone skänka några av oss syndiga rock’n’rollare välbehövlig välsignelse. Till sin hjälp hade han de trognaste lärljungar i Herr Banjo, Fru Gretch, världens mest uttänjbara dragspel samt en röst fullt kapabel att omvända självaste Louis Cypher. En konsert med David Eugene Edwards & Co anno 1999 var bland det mäktigaste man kunde uppleva, och frågan är om jag någonsin varit närmare Gud än så.
Även om 1996 års ”Sackcloth ’n’ Ashes” är ett mäktig debutalbum är det på uppföljande ”Low Estate” som Edwards med anhang blommar ut till fullo. På denna, bandets tyngsta och mörkaste stund, har deras högst säregna variant av folkmusik finslipats ytterligare och variationen gällande tempo och dynamik är här fulländad. Att det sedan är John Parish som sitter bakom reglagen gör ju inte det hela sämre direkt. Hans fenomenalt vässade produktionsöron och flyhänta fingrar skapar här ett organiskt, öppet sound som samtidigt som det känns modernt även ingjuter en känsla av någonting anrikt. Han har på ”Low Estate” även fått förtroendet att ta hand om diverse pålägg, där hans briljans främst kanske märks på xylophonespelet i introslingan av titelspåret. Men…
(oh yes, det finns ett ”men”)
…av någon outgrundlig anledning har bandet godkänt två olika utgåvor av detta album – en europeisk, och en amerikansk (originalet). På den europeiska utgåvan finns förvisso en makalös version av Marly/Zarets The Partisan (kanske mest känd i Leonard Cohens tolkning), men här finns också en mindre lyckad och tämligen malplacerad cover på Gun Clubs punkdänga Fire Spirit. Men värst av allt är ändå att en av deras absolut bästa låtar – Dead Run – endast återfinns på den amerikanska utgåvan… som ni säkert förstår är det fråga om en skandal av den smutsigare sorten. Hade man bara gjort det självklara och valt bort Gun Clubs låt till förmån för den egna så hade 5:an varit ett faktum.
Det har nu gått några år sedan 16 Horsepower, och därmed ett av världens bästa liveband, splittrades. Detta till trots händer det fortfarande då och då att folkrockens mest osannolika underbett förgyller KB’s excellenta scen med sin magi, nu i form av hans nya alter ego Woven Hand. Mindre explosivt men desto mer suggestivt, och fortfarande med ett nog så övertygande manér. Dock når det tyvärr inte riktigt ända upp till grundkonceptets höjder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar