Ring så spelar vi var ju ett trevligt program. Folk ringde in, valde ett nummer (bara en sån grej, på lördagsmorgonen) svarade fel, alltsomoftast och lämnade en skiva i potten till nästa jävel som inte heller fattade nånting.
De fick iallfall välja en skiva och nån tunnhårig stackare fick knata kring i radiohusets katakomber efter nån dammig gammal platsbit. Det kunde vara allt från Svullos "För fet för ett fuck" till "Flottarkärlek" och ingen snörpte på smilbanden för det egentligen.
Ibland smög andra bitar igenom, låtar såsom "Duelling banjos" eller "The Final Countdown". Vi yngre drog öronen till oss och rös för en stund innan det var dags för knattefotboll. Inte sällan, kanske inte alls för sällan, spelades Piafs Non, Je Regrette Rien.
Det var tiden av de stora händelserna på riksradion mellan åtta och lunch. Barn föddes, folk dog och ibland spelades kanske det mest typiska metrosexuella eposet "Jackie" åratal innan vissa palindromstinna popsnören ens haft sina första nattliga pollutioner.
Världen var vidöppen, orkestern spelte upp och jag sprang ut, fast förvissad om att det fanns mer till livet än formbröd och kalvsylta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar