#1 The Flaming Lips "The Soft Bulletin" [1999]

Den här skivan har ett eget liv. Jag har mycket lättare att föreställa mig att den är ett resultat av gudomlig ingivelse, eller att den alltid har funnits, eller att den har blivit sänd till jorden av välmenande utomjordingar som velat bringa upplysning till en förvirrad människoras, än att den är resultatet av en hårt arbetande orkesters strävan att finna ett nytt uttryck.

The Soft Bulletin kom ut 1999. Flaming Lips föregående platta var den hyperintellektualiserade Zaireeka - en produktion uppdelad på fyra CD-skivor som kan spelas var för sig eller tillsammans och på så sätt utgöra en helhet. Den här utflykten i de extrem-experimentella utmarkerna verkar ha varit en nödvändighet för att de skulle uppnå det stadie där ljuden bara flödar, instrumenten är underordnade soundet och där det inte längre går att skilja på vad musiken och lyriken förmedlar - det stadie där lyssnaren lämnas ensam att utforska sitt inre vägledd av en osynlig kamrat utan vare sig ansikte eller urskiljbar röst, men med ett påtagligt stort bultande hjärta.

Det finns väldigt mycket skrivet och sagt om den här plattan, och för den som verkligen vill fördjupa sig rekommenderar jag en läsning av "Wayne's notes" under diskografin på bandets officiella hemsida. Det är samtidigt både förvirrande och klargörande läsning.

För egen del tog det ett tag innan plattan fick verkligt starkt fäste. När den släpptes upplevde jag det som en osedvanligt bra platta, men det inskränkte sig mest till högljudda lyssningar på "Race For the Prize", och pinsamma felsjungningar på fyllan. Bandets magnifika konsert på Münchenbryggeriet år 2000 fick mig att se dem, och plattan, med andra ögon. De var definitivt inte ett band i mängden. Wayne hade liksom en gloria omkring sig. Deras hantering av den vilsne bandkollegan Steven, som presenterades för publiken som högst delaktig trots att han var hemma i Oklahoma och kämpade med sitt herionmissbruk, satte direkt djupa märken. Sedan ljudvolymen - oerhört stark musik som spelades STARKT. Trumhinnorna imploderade och ljudvågorna bröt de sista barriärerna för att kunna tränga rakt in i hjärnbarken... samtidigt som Wayne stod på scen i en gul regnrock och kladdade ner sig med teaterblod under frasen "I accidently touched my head. And noticed that I have been bleeding. For how long I didn´t know. What was this, I thought, that struck me, what kind of weapons have they got. The softest bullet ever shot. I stood up, and I said Yeah..."

Senare samma år var det dags för Flaming Lips på Roskilde. Vad som skulle kunna ha blivit en förvisso välkommen men ändå uttjatad och mindre intim repris på Stockholmsgigget, blev ytterligare en religiös upplevelse. De lyckades förvandla sorg och förvirring efter Pearl Jam-olyckan till melankoli och eftertanke när "Waitin' For a Superman" helt plötsligt gavs en ny mening, presenterat med det kanske finaste tal jag hört i hela mitt liv. Allvarligt - Wayne kändes verkligen som Jesus. Och appropå glorian - som lyssnare kändes det befogat att bolla tillbaka frågan:

What is the light
That you have
Shining all around you?
Is it chemically derived?

Cause if it's natural
Something glowing from inside
Shining all around you
It's potential has arrived

Ett par år senare ställdes jag själv inför mitt livs största sorgearbete, och nu kompletterades såväl "Waitin' For a Superman" som "Feeling Yourself Disintegrate" med nya dimensioner. Då hade bandet dessutom släppt "Do You Realize?" vilket var en annan sten att stå på för att lyckas hålla näsan över vattenytan. Men det är en helt annan historia.

Att hantera sorg är inte sorgligt, det är nödvändigt, och lika elementärt som att andas. Och kan det göras med så mycket kärlek som förmedlas i TSB så kan det ge styrka till den mest söndertrasade själen. The Flaming Lips visar att sorg och melankoli kan vara både dur och moll.

Lyckligt nog verkar inte The Flaming Lips som vid det här laget bestod av Wayne Coyne, Steven Drozd och Michael Ivins, inte ha begripit vilket vidunder de skapade när de producerade och gav ut TSB. Den insikten har de säkert fått med tiden, om inte annat så genom att läsa av vilken oerhörd effekt låtarna har fått på deras lyssnare. Och för alla er som tycker att Wayne är en pajas, eller att Flaming Lips är cirkus - fortsätt tyck det och leta ert allvar någon annanstans. Vi älskar er ändå.