Ett glädjeskri från pojkrummet:
Vintern 82/83 upptäckte jag popmusiken på ett hotellrum på Högfjällshotellet i Sälen. De hade en videoslinga som gick runtrunt på en internkanal. Det var Love In Itself med DeppMådd (långa lurar i en grotta), en färgglad blaffa med vidriga newromance-akten Modern Romance (?), en låt jag glömt, samt House Of Fun med Madness. Som ni säkert räknat ut var det den sistnämnda som öppnade mina ögon och öron.
För vadå? Trams? Nej, Englands mest framgångsrika singelmakare någonsin, med 20 raka top20-hits! Med en saxofonist att apa efter och försöka låta som. Jag hade spelat saxofon i några år redan och behövde andra förebilder än gamla gubbar som hette Klang och spelade i Lyrans Musikkår. Min Nutty-vurm ledde också till att jag blev helt isolerad musikaliskt i skolan, alla snackade synth vs. hårdrock och jag fattade ingenting. De fattade ingenting. Vadå ska? Jag lyssnade BARA på Madness och 2Tone-band i flera år.
Okej, vi dansade till Our House och även till dess flippade flipp Walking With Mr. Wheeze på skoldiskona, men det var enda gången våra världar möttes. "7" är i mitt tycke Madness bästa fullängdare, varierad och färgsprakande, utsökt instrumenterad, inspelad på Bahamas ungefär samtidigt som filmen om dem, "Take It Or Leave It", hade premiär på de brittiska biograferna. Filmen blev en stor ekonomisk förlust, men "7" sålde hyfsat och genererade 3 singlar (Grey Day, Shut Up och Cardiac Arrest - alla med briljanta tillhörande videos) + en som inte var med på skivan (It Must Be Love). Jag kan räkna upp alla andra Madness-singlar någonsin med maxibaksidor och allt, men ni kanske inte är tillräckligt intresserade...
Nuförtiden kan Madness blixtra till nån gång ibland (senast 1999 med singeln Lovestruck), skönt för dem att de äntligen har fått håva in lite pengar iallafall. Jag vill här tacka dem för att de på nåt sätt hjälpte mig att till slut hamna i Sveriges internationellt mest framgångsrika skaband. (Rättframt skryt.) Tack Suggs, Chas Smash, Monsieur Barso, Chrissy Boy, Bedders, Woody och Kix!
3 kommentarer:
Grym platta! Satt själv i yngre tonåren och kollade på en samling med Madnessvideor på repeat. Av någon anledning hade jag lillgång till en best of på VHS. Ägde själv bara Our House-plattan och mer blev det inte... Gick i den åldern istället loss på Cure. Den enda likheten (bortsett från Lovecats och Hot!hot!hot!) var väl i så fall Tim Popes skruvade videos. Om jag hade blivit en Madness-man - hade jag varit lyckligare?
Absolutely!
Madness var kungar under 80-talet även i min värld (hårdrockig som den var...). Försökte desperat att få in någon platta på min Topp 50 men to no avail. Complete Madness- samlingen hade haft en given plats bland de ensiffriga. Har dock blivit djupt besviken på allt pojkarna åstadkommit sedan -84års Keep Moving (inklusive Suggsens solokarriär). Ingen kan dock slå bort ett par solbrillor ur ansiktet som han!
Skicka en kommentar