BHP låter ungefär som namnet antyder. Molligt, sorgset och lågmält maler de ensligt på från bakre delen av skivbacken. För det är inte ofta de får tillfälle att låta sig höras, det är inte så ofta man vill vara så nära avgrunden. Det är precis som om de ropar på oss där nerifrån, inte om hjälp utan mest för att förklara hur illa det kan gå om man messar med känslan med stort K.
Skivan provocerar initialt fram bilder av stearintyngda kandelabrar, pianister täckta av spindelväv och cermonideltagare ikädda full lajvkostym. I bakgrunden försöker någon gömma en Hillebard som någon glömt gömma undan. Något senare träder en mer rättvisande bild fram, den av ett band ledda av mannen med världens mest brustna hjärta.
Hade jag fått välja en skiva att ta med ned till hin håle så hade det varit denna.
4 kommentarer:
The Black Heart Procession stod för övrigt för den bästa konserten någonsin i gamla "Inkans" lokaler... Djuurbra!
BHP på inkonst var helt klart grymt bra! Varför har inte jag någon bhp skiva på min lista, jag skäms lite men det finns ju så mycket bra skivor :)
Men på KB var dom väl ändå inte SÅ lysande... Minns bara den där konstiga smal-armade micen som sångaren använde.
Tyckte det var grymt på KB också. Om än lite kort... men det får man väl ta när det handlar om festival. Accelerator när det var som bäst för övrigt... gillade aldrig riktigt utomhusprylen, sunkigt ljud som f-n... än värre blev det i och med öl-buren. Och värst blev det väl när de slopade hela kalaset... Fan alltså, att man aldrig kan vara nöjd!
Skicka en kommentar