Jag har ofta hävdat att Death Cab är USAs David and the Citizens. Ingen brukar fatta vad jag menar, inte heller jag precis efter jag sagt det. Men några dagar senare så brukar jag börja förstå vad jag själv menade, men jag tänker inte berätta det här om ni trodde det.
Som alla andra DCFC skivor är denna fantastiskt ojämn. I bästa fall kan man se den som en tämligen lång ep. Men det är här som de kastar av sig Built to spill oket och vågar skapa sig ett eget ljuduniversum. Framförallt är detta innan Ben Gibbard förvandlas till världens farligaste man vilket han gör ungefär samtidigt som man börjar se videor på nåt de gjort, eller, gud förbjude, se dom live.
På den här tiden var dom bara några fantastiska varelser, där borta, som hade små berättelser om hur det kunde vara i LA och hur det kunde vara att hata farsan.
För det är inte förrän i Styrofoam Plates som man börjar ta ställning till huruvida Ben menar allvar eller inte. Allvarligt, är inte detta den mest övertydliga smörja ni nånsin hört? Men visst, det är den mest fantastiska övertydliga smörja jag hört och när proto-peddot Gibbard avslutar den sista versen med ett rockhistoriens mest potenta yeah så är iallafall jag golvad.
3 kommentarer:
http://www.youtube.com/watch?v=aaGXItjBrIE
Spana in den här slakten av en Blurlåt. Inte blir det tråkigare av att han man först tror är Ben ser ut som en Simpsonsfigur hela tiden.
Sen fattar man att Ben sitter vid pianot och på sin höjd ser ut som Disco-Stu eller nån...
Det är ju Chris Walla som är Disco-Stu. Ben ser ju snarare ut som en korsning av principal Skinner och Üter. Tragiskt. Antar att det var samma vibbar när jag trubadurade på krantömningen på Pudas '95. End of a century var med på repertoaren, som slutade med Plush. Knäck det Gibbard! (fast det är väl tabu i Seattle)
Martin Prince.
Skicka en kommentar