#34 Josh Rouse "Home" [2000]

Jag var 23 när denna skivan kom. Det var inte förrän jag lyssnade på den som jag började känna mig gammal. När jag började gilla den kände jag mig än äldre och när jag insett att jag älskade den fattade jag att det var dags att stämpla ut. Innan den hade jag gått i hela mitt liv, önskat jag var svart, haft ett hälsosamt förhållande till sex och inte riktigt tänkt på vad som skulle hända dagen efter. Om jag hade varit en sval John Cusack tidigare var jag verkligen en depraverad Jack Black dagen efter.

AOR är en demon, en fruktansvärd styggelse som biter tag i dig när du minst anar det och när den väl har satt sina knotiga klor i dig så släpper den aldrig taget. Hur mycket du än pogoar på konserter efter det så skiner det ändå igenom att du hellre skulle vilja vara hemma, justera dina svindyra högtalare, aska på mattan och runka.

Visst, nog blir det lättare att hångla orkestrerad av din skivsamlig postAOR, men vad gör det när du likväl bara kan dra hem linedanceande vårdbiträden?

Det tog mig långt tid att dra mig upp ur träsket, Joshs senare spelningar på KB hjälpte definitivt till, numer är han en skugga av den sjöjungfruliga varelse som frestade med sitt musicerande även om kanske hela hans artisteri kan komma att toppas av den relativt sena Winter in the Hamptons från trista Nashville.

På många sätt är Josh Rouse min största idol. tänk bara att kunna vara lite fet, skriva lite bra låtar om det, spela in dom i Nashville, samarbeta med nån creddig figur, gå ner lite, släppa ett par oförglömliga plattor, få riktig bolagsbackning, tappa konceptet, spela in fler album på sparlåga och flytta till Spanien och bränna pengarna på sangria.

Måtte fanskapet aldrig återvända, jag vill tro att jag har ett par goda år framför mig innan jag skaffar armbågsskydd...