Soundgarden slutade med fanan i topp. Nåja, nästan i varje fall… för i ärlighetens namn var ju inte sista plattan riktigt i närheten av tidigare verk, även om den är mil bättre än det som Chris Cornell sysslat med efter Soundgarden-eran. Lägger han inte rockpåsen på hyllan snart finns det risk för att även SG-perioden tar stryk... lite på samma vis som filmens Robert De Niro… eller Sydsvenskans Håkan Engström… eller boxningens Mike Tyson… eller TV4:as Parlamentet… etc etc. Och på samma sätt som De Niro behöver sin Scorsese, Parlamentet sitt nyhetens behag, Iron Mike sin fightingspirit och Engström sin sedan länge försvunna goda smak, är det idag tydligt att Chris Cornells musa fanns lika mycket i Soundgardens övriga delar som i sin egen begåvning. Visst, Cornell föräras de flesta och de bästa av Soundgardens låtar, men jag är tämligen övertygad om att de inte hade låtit som de gör, om ens existerat, ifall Thayils, Camerons och Shepherds positioner innehafts av andra.
På ”Superunknown” har den tidigare endast svaga förnimmelsen av blues blivit tongivande, och funkar märkligt nog extremt bra ihop med de fortsatt udda taktarterna. Nya höjder nås i styckena The Day I Tried to Live, Spoonman, Fell on Black Days, My Wave och Mailman. På senare år har jag även kommit att älska Limo Wreck, Fresh Tendrils och 4th of July. Lämnar inte mycket över från den kompletta låtlistan, ey?! Nope, men så är det också världens 11:e bästa platta.
2 kommentarer:
Bra text, måtte jag nån gång förstå mig på charmen med Soundgarden
Själv måste jag kanske återupptäcka den?
Diggade Ljudträgårn rätt hårt när det begav sig men tycker inte att musiken åldrats särskilt väl.
Lät Chris alltid så där gnällig eller har mina CD-skivor börjat ärga? Få se nu (kollar Audioslaveplatta).. hmmh? Gnällig här också!? WTF!?
Fell on black days låter fortfarande bra dock... Lite basröst äntligen.. kanske... skägg?
Skicka en kommentar