#3 The Residents "Commercial Album" [1980]

Nej vet ni vad! Nu är det dags för lite mer tokigheter. The Residents. Det där mysko bandet som ingen vet vilka de är. Medlemmarna alltså. Spelar konstig musik. USA:s Philemon Arthur & The Dung. Det här är deras konceptalbum om popmusik. Varje låt är en minut lång, och innehåller alla byggstenar som krävs för att skapa en stor poplåt. Eftersom därmed 2/3 av fläsket hos en vanlig hit inte är utvecklat hos de här fula, vackra, missbildade, söta, skeva, proportionerliga, skrikande, jollrande, skrämmande, rara och grymtande bäbisarna blir resultatet fullkomligt förtrollande. För att tala med en av skivans låttitlar: Less Not More. Mångfalden är häpnadsväckande, mycket tack vare gästartisterna, Andy Partridge, Fred Frith, Snakefinger, Lene Lovich och Chris Cutler bl a. Eller inte. En vers och en refräng, behövs det nåt mer? Nej. Varför upprepa dem, när man kan istället kan spela låten igen! Jag spelar dem ofta. Varje gång försöker jag fånga låtarnas essens, men jag har aldrig lyckats. Låt mig försöka sätta ord på det hela med hjälp av texten till låten Moisture: ”Someone saw a strange amount/Of moisture on her lips/And it was also seen upon/Her arms and on her hips/No one knows exactly/Who she was or how she died/But when they opened up her purse/They found a snail inside”. Jag fortsätter att försöka. Det finns inte mindre än 40 hala tvålar att fånga. Om ni fångas av Residents och vill fortsätta att tvätta er rena från i musiksamhället i övrigt rådande konventioner rekommenderas vadsomhelst med dem fram t o m 1988. Allt efter det är, tyvärr, skit.