Musik som skrämmer och gör mig lätt illamående, fast på ett bra sätt. Hittade fram till en förståelse av Swans först 1994 med Sonic Youth-aktiga Celebrity Lifestyle från "The Great Annihilator". Såg dem sedan på "Soundtracks For The Blind"-turnén på KB. Skivan känns intimt förknippad med den upplevelsen. Pan(a)sonic var förband och ingjöt skön ångest genom att försöka vibrera sönder hela stället med sina brus och pulser. När Gira och Jarboe med medmusikanter sedan gick på och försökte mala, tröska, plöja, mäska, tråckla, ploga, mölja, trilska, prygla, tackla, mångla, mula, tränga, tryna, mäkla och piska väggarna med sämsta möjliga impedansmatchning var lyckan och oron total. Dubbel-cdn, Swans sista skiva, är mycket spännande med skumma suggestiva "upphittade" talade passager, Giras mässande och Jarboes primitiva attacker. Annan musik som jag mår illa på ett bra sätt av, som jag önskar jag kunde klämt in på listan men tyvärr inte får plats, är Killing Joke (ffa "Revelations") och The Fall (vilken skiva som helst egentligen).
6 kommentarer:
The Fall är bra. Swans, såsom du beskriver dem, har jag dock aldrig hört talas om... trodde det var Billy Corgans soloäventyr, men ack så fel man hade. Nästan läge för en stämning där ey!?
Corgan kan absolut framkalla obehagskänslor, haha! För att parafrasera Dinosaur-J: Forget the Zwan!
Jag har en ep hemma i skivbacken från sent 80-tal där ett Swans gjort en cover på "Love will tear us apart". Är det samma band?
Yep. Låtskrivare/kärnan var Gira/Jarboe. Demonkvinnan Jarboe ger numera ut soloskivor. Michael Gira har bl a projektet The Angels Of Light, samt driver Young God Records som ger ut Devendra Banhart, Akron/Family, Mi & L'au och Lisa Germano.
Känns lite sorgligt att så få känner till världens bästa band. Swans tillsammans med Sonic Youth utgjorde ju "new york soundet" på indie-scenen tidigt 80-tal. Swans är det band jag har flest cd-skivor med (inkl jarboe och gira solo +angels of light). De tar upp mer än en halv billybokhyllerad.
Skicka en kommentar