Den fjärde fullängdaren från de blygsamma mössen för produktionen allt längre från lo-fi-genren utan att för den delen förlora sitt lekfulla ”äh-det-funkar”-uttryck. Plattan har en något märklig sammansättning och hade förmodligen mått bra av en och annan korrekturlyssning innan låtlistan fastställts. Bortsett från inledande spåret ”3:rd Planet” är första tredjedelen av plattan minst sagt medioker, men ve den som förhastar sig, för ”att ge sig till tåls” är kotym när det handlar om Modest Mouse.
Texterna kretsar kring självrannsakan och hos gemene man redan etablerade livsåskådningar som icke desto mindre tål att upprepas, allt framfört med kirurgisk precision och en fyndighet som inte alltför sällan påminner om genrebesläktade band som Built to Spill, Pavement och tidiga The Flaming Lips. Och det råder inga som helst tvivel att det finns en stor portion Modest Mouse i nutida indierock-bandet (även på listan nämnda) The Arcade Fire, tydligast framträdande i suggestiva ”A Different City”.
Denna låt är också upptakten till den verkligt geniala delen av ”The Moon…”, ty efter denna följer mästerverk på mästerverk, såsom den mörka, lätt hypnotiska ”The Cold Part” där Isaac Brock på sitt säregna läspande vis upprepar strofen ”so long to this cold cold part of the world” likt ett mantra tills lyssnaren är ohjälpligt fast. Den naturliga uppföljaren ”Alone Down There” – ett mörker i perfekt harmoni med en urladdning utan dess like – leder oss naturligt in på en låtkavalkad av den högre skolan; ”The Stars Are Projectors”, ”Wild Pack of Family Dogs”, ”Paper Thin Walls”, ”I Came as a Rat”, ”Lives” och slutligen vad som skulle varit den perfekta avslutningen – ”Life Like Weeds”.
Tyvärr är så inte fallet då finalspåret ”What People are Made of” tar ett rejält kliv nedåt på kvalitetsstegen och lämnar lyssnaren med en smak av hund, och frågan ”vad i helvete hände där?” känns tämligen relevant… och återigen råder harmoni i Isaac Brocks besynnerliga värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar