Hennes enastående förmåga att leverera nästintill obegriplig lyrik och samtidigt förmedla en känsla av total utlämning visar vilket geni hon faktiskt är. Varje frasering skänkes största omtanke och varje stavelse yttras som om den vore hennes sista. Slå upp ordet emotionell och du bör finna beskrivningen "Tori Amos", en känslomänniska ut i fingerspetsarna, vilket även hennes minst sagt laddade pianospel bekräftar.
Debuten "Little Earthquakes" och dess uppföljare "Under the Pink" är båda suveräna album men faller lite på den strikt låtbaserade strukturen. På "Boys for Pele" finns ingen "Crucify" eller "Cornflake Girl", men väl en nära på perfekt sammansättning av låtar, en helhet som de båda föregångarna saknar och som inte kan ses som annan än självklar. Bästa spåret vid sidan av singelsläppet "Caught a Lite Sneeze" är "Father Lucifer", en låt som sin uppsluppenhet till trots lyckas förmedla en stark känsla av melankoli. Denna känsla får även ses som signifikativ för plattan som helhet, för oavsett arrangemang - dur som moll, avskalat som bombastiskt - så omges skivans samtliga 18 spår av en slags dysterhet, mer eller mindre påtaglig låtarna emellan. Allt är inte fantastiskt. Bara nästan.
Efter detta album har det tyvärr varit väldigt mycket si och så med Tori Amos låtskriveri. Svängarna har blivit betydligt snävare, experimentlustan nästintill obefintlig och vad värre är, hon verkar ha förlorat "det" när det kommer till melodimakeri. Det är nästan som om hon inte bryr sig längre, vilket i sin tur för henne allt närmare epitetet "tråkig". Synd... för hennes röst är allt annat än just det, och borde egentligen inte få sammankopplas med någon musikform annan än unik.
3 kommentarer:
Jag tror Tori har en oerhört komplex personlighet...
Såg Tori på Cirkus 94 eller 95 eller så. Hon satt som vanligt och stirrade grymt intensivt på publiken längt fram medan hon klinkade piano. Jag hade en liten crush på henne innan konserten men den lyckades hon skrämma ur mig! Fröken Amos brukade göra härlig musik tycker jag, Little Earthquakes är min favoritskiva dock, men hon kan bara inte sluta göra dubbelalbum hela tiden. Less is more Tori. Att hon för övrigt verkar ha ramlat i tunnan med lattjolajbantobak när hon var liten är en helt annan historia...
köpte skivan i tron att det skulle vara stadiumrock som passade bra till fotbolls-vm. gryyyymt besviken.
Skicka en kommentar