Hur ska man närma sig Joe Pernice? Ibland tror jag nästan han är en installation eller ett inverterat Spinal Tap. Allt är för perfekt.
Joe Pernice har en röst som kanske är den perfekta poprösten. Med en fantastisk närvaro levereras skimrande låtar i alla tempon. Allt med balans mellan innerlighet och sorgsen distans.
Joe Pernice skriver och arrangerar låtar som om han ägnat varje vaken timme sen han upplevde sin första olyckliga kärlek åt att finna, förstå och förbättra alla låtar som skrivits om olycklig kärlek. Allt så smakfullt som kan begäras av en man som skriver böcker baserade på Meat Is Murder, gör covers på New Order och antagligen har en och annan skiva hemma med Gram Parsons, Elvis Costello och the Cure.
Joe Pernice har sedan han bröt upp sitt band the Scud Mountain Boys släppt (typ) 7 album. Var och ett av dessa album är tillräckligt bra för att kunna placeras på den här listan av mig utan att Andreas K:s hån av valet skulle få mig att ligga sömnlös. Minst tre av albumen är så bra att listans övriga textförfattare borde ta hjälp av Prince Valium för en ostörd nattsömn om de utelämnar Joe Pernice helt.
Ett av dessa tre album är Yours, Mine and Ours. 10 låtar. Alla i sig fantastiska. Skivan är rakare och mindre orkestrerat än Pernice Brothers två tidigare album men låtarna är så starka att man vid upprepade lyssningar (detta är en skiva ibland står på repeat en söndag förmiddag hos mig) aldrig tröttnar och alltid hittar nya saker som ger en rysningar.
Från stämmorna i öppningsspåret The Weakest Shade of Blue", via gitarr- och basdrivet i One Foot In The Grave och det Jeff Tweediga introt i Blinded by the Stars till bandets musikaliska tyngd och absoluta närvaro i avslutande Number Two är detta en skiva som är lite för bra för att vara sann av en artist som är lite för bra för att vara sann.
Kanske är det denna perfekthet som gör Joe Pernices musik till en fråga om för eller emot. Binärt musiktyckande. Det går inte att lyssna lite grann på honom. Antingen hör du en låt med honom och avfärdar den som för poppig, smart eller tråkig. Eller så hör du låten och älskar den och upptäcker snabbt att det finns närmare hundra till av nästan samma eller bättre kvalité. Detta är en naturlag. Vi kan kalla den Teenage Fanclub-principen efter ett annat band med samma effekt. Mer om det senare.
1 kommentar:
Lysande text, på alla punkter, om en skiva som jag tidigare avfärdat som för poppig, smart och tråkig. Har haft PB-skivorna som easylistening alternativ just de där söndagsförmiddagarna, eller onsdagskvällarna med stämningsbelysning, men aldrig riktigt blivit krokad. Mattssons försvarstal kanske kan ändra på saken. Puncha in mer mespop Bira! Listan blir glad.
Skicka en kommentar